Det pluralistiska samväldet

Finns det en medelväg mellan privatkapitalism och statssocialism? Ja, det hoppas åtminstone Gar Alperovitz, historiker och politisk ekonom. Han har ägnat flera decenniers arbete åt att utveckla vad han kallar det pluralistiska samväldet.

En central tanke i konceptet är samhällen/gemenskaper som kan röra sig upp till så stora enheter som en nation. Namnet, det pluralistiska samväldet, betonar också nödvändigheten av olika former (av ägande) för att sprida välstånd.

Den kooperativa idén är stark, där arbetarna är delägare i företagen och har inflytande, och där löneskillnaderna mellan den som tjänar minst och den som tjänar mest är begränsade.

Det kanske mest kända exemplet som nämns i samband med begreppet pluralistiskt samvälde är Mondragón Corporation, en koncern och en federation av arbetarkooperativ med säte i spanska Baskien.

Till byn Mondragón kom 1941 den unge katolske prästen José Maria Arizmendiarrieta. Han kom till en plats som inte hämtat sig efter inbördeskriget, och han gjorde två saker: han planterade tankar om solidaritet och deltagande hos befolkningen, och han startade en teknisk skola. 1956 grundades vad som senare kom att bli Mondragón Corporation.

Koncernens olika företag är verksamma inom fyra sektorer: finans, industri, försäljning och kunskap. Verksamheten bygger på värdegrunder som kooperation, deltagande, socialt ansvar och innovation. Det finns också reglerat hur stora löneskillnaderna får vara mellan (högsta) chefer och anställda ”på golvet”.

Mondragóns framgångar under flera decennier har gjort det till en legend bland dem som vill se ett (icke-revolutionärt) alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin. Ryktet fick sig dock en knäck förra året när Fagor, ett av koncernens flaggskepp, försattes i konkurs.

Vid det laget hade koncernen expanderat rejält. Förutom mer än hundra arbetarägda kooperativ hade Mondragón närmare 150 ”vanliga” företag, inte minst inom tillverkning i låglöneländer. Och en del av kritiken som nu riktas mot Mondragón gör gällande att koncernen fjärmat sig från sina ursprungliga ideal och börjat tjäna pengar på samma metoder som vilket kapitalistiskt företag som helst.

Alperovitz, som förstås följer utvecklingen i Mondragón, menar dock att ”det har aldrig varit Mondragóns mål att söka en planekonomisk lösning på problemen för den spanska ekonomin”. Man har hela tiden försökt konkurrera inom det existerande systemet. Samtidigt har man velat visa på en överlägsen form av intern organisation.

AL

Kommentarer är avstängda