Bioregionalism – en vision

Att stödja en ekologiskt hållbar utveckling som tillåter både människor och andra livsformer att frodas. Att uppnå social rättvisa såväl inom regionen som mellan regioner. Att maximera välmående i form av både materiell standard och psykologisk, social och kulturell utveckling. Dessa tre mål sätter Richard Evanoff, professor i miljöetik vid Aoyama Gakuin-universitetet i Japan, för vad han kallar bioregionalism.

Det handlar mycket om att ha kunskap om det område där man bor, att känna ansvar för allt – flora och fauna – som finns där, samt att vara delaktig i de beslut som fattas om hur området, regionen ska hanteras. Decentralisering, lokalt medbestämmande… en tesked anarkism, i sin ursprungliga mening.

Evanoff diskuterar även hur systemet ska fungera i ett globalt perspektiv. Där menar han att den form av ”ulandsbistånd” som exempelvis består av att rika länder finansierar ett dammbygge är förkastlig. Visserligen finns det människor i mottagarlandet som vill ha dammen, och som tjänar på den, säger han, men det finns kanske minst lika många som förlorar på den – som husägare vilka tvingas lämna sina hem för att dammen ska byggas. Han menar att bättre än att exportera högteknologi till utvecklingsländer, är att låta de senare behålla sina egna naturresurser och själva utveckla dem.

Tanken på självbestämmande är mycket stark i hans idé. Han talar dock om olika beslutsnivåer, där ärendets art får bestämma rätt nivå för att fatta beslutet. I artikeln, som är upplagd som en intervju med honom, talar Evanoff sig nästan hes i sin iver att påpeka att hans tankar inte handlar om marxism. Principen ska vara privat ägande, på lokal nivå. Han tar dock exempel på hur projekt som går i samma riktning har startats i länder som Mexiko och Venezuela, där udden utan tvekan varit riktad mot (det internationella) kapitalet.

Miljöfrågan ligger tung över artikeln – den rika världen kan inte fortsätta vår överkonsumtion och hoppas på att de fattiga ska komma ikapp oss. För det skulle det krävas fem jordklots resurser. Och det är orimligt att 20 procent av mänskligheten kontrollerar och använder 80 procent av resurserna, och vice versa. Frågan är bara – och den har han inget svar på – hur hans goda idéer ska kunna förverkligas på frivillig väg.

AL

Kommentarer är avstängda